En naturlig startpunkt när vi talar om frågor är att undersöka hur frågor förhåller sig till det mänskliga. Frågeforskningen är ett litet område, men en av de mest intressanta bidragen på detta område berör just denna fråga. Det är professor Joseph Jordanias tänkvärda bok “Who asked the first question?”. Professor Jordania har fördjupat sig i primatforskningen och visar att det finns en intressant skillnad mellan oss och andra primater när det gäller språk. Det tycks fullt möjligt att lära andra primater språk, men även om vi gör det ställer de inga frågor. Primatforskarna David och Anne Premack skriver:
“Though she (Sarah) understood the question, she did not herself ask any questions – unlike the child who asks interminable questions, such as What that? Who making noise? When Daddy come home? Me go Granny’s house? Where puppy? Sarah never delayed the departure of her trainer after her lessons by asking where the trainer was going, when she was returning, or anything else”
Jordania gräver djupare och pekar på att det verkar som om barn bemästrar frågeintonation redan innan de har vad vi brukar kalla “theory of mind” och hans svar på den fråga han ställer i titeln på sin bok blir därför enkelt: den första människan ställde den första frågan.
Det är naturligt, och sunt, att möta påståenden om något unikt mänskligt med skepsis, men kanske kan det vara så att det som sker på tröskeln till människan är att vi får den sociala förmågan att se varandra som kunskapskällor och att vi redan från födseln accepterar att vi är del av ett kunskapssamfund som kan utvecklas, avsökas och utfrågas? Utifrån detta utvecklas sedan det mänskliga samhället och det drivs framåt av ett ständigt frågande som i sin tur driver teknik, samhälle, ekonomi och konst.
Om förmågan att ställa frågor är unikt mänsklig leder det också förstås till frågan om förmågan att ställa frågor är nödvändig för varje högre intelligens, eller om vi kan föreställa oss ett samhälle där inga frågor ställs överhuvudtaget? Här ställs antagandet att frågorna i sig har en central roll på sin spets. Går det inte trots allt att formulera om alla frågor som påståenden, och helt enkelt förvandla enkla påståenden till grunden för ett språk och för frågor?
Det skulle nog gå rent teoretiskt. I stället för att fråga “om det regnar” skulle man kunna tänka sig ett språk som helt enkelt upprepar en sats eller dess negation som ja eller nej. Följande skulle då var detsamma som att fråga om det regnar och svara ja.
A: “Det regnar.”
B: “Det regnar”
Utmaningen med detta tankeexperiment är när frågandet lämnar det enkla jakande och nekande svaret. Hur hanterar man exempelvis frågan: “Hur bör vi handla?” och andra mer öppna frågor? Det ter sig svårt att föreställa sig ett språk som saknar frågor helt, och även om det skulle vara möjligt att skriva om “hur bör vi handla” som en hel uttömmande serie satser som täcker in alla handlingsmöjligheter så skulle bristen på en kognitiv ekonomi i ett sådant språk göra det oanvändbart.
Frågan är kognitivt ekonomiskt oerhört effektiv.
En annan sak, som vi återkommer till, är att det också visat sig ganska svårt att ta fram exempel på artificiell intelligens som ställer bra frågor. Eliza, ett tidigt system som besvarade frågor med frågor ur en bank med redan givna svar kunde imitera ett enkelt frågande mellan människor, men den kunde inte ställa några frågor som öppnade konversationen eller förändrade dynamiken i samtalet – där handlade det om slumpmässig matchning eller omvändning av ett påstående från användaren till en fråga. Några andra exempel på artificiell intelligens som ställer frågor och använder dessa för att lära sig är det inte alldeles enkelt att hitta heller.
Även inom AI finns en tendens till att leta efter det unikt mänskliga, även om den jakten hitintills kommit att bli mer och mer desperat och utan tecken på uppenbar framgång. Kanske är förmågan att ställa intressanta och effektiva frågor en kandidat? Här finns nämligen också en annan sak att fundera över – och det är att vi ställer så pass effektiva frågor så snabbt. Barnets frågor kan vara ofokuserade och i någon mening felformulerade, men väldigt snabbt lär vi oss att ställa effektivare frågor och snart nog är de frågor vi ställer nästan orimligt effektiva – de genererar precis den information vi behöver för att gå vidare och hjälper oss att lära oss snabbt om världen omkring oss.
Här tycks finns en enorm mängd konsekvenser för hur vi tänker kring frågor i samhället. Inte minst bör vi fundera över varför vi i skolan helt plötsligt lär barn att inte ställa frågor längre, utan istället lära sig redan kända svar på etablerade frågor. Det tycks en märklig ordning, när det kanske snarare är så att det vi behöver i en tid av ökande social komplexitet är en rikedom av nya frågor.
Det har påpekats anekdotiskt att många grundare av företag i Silicon Valley gått i montessoriskolor som lägger större vikt vid frågor. Kanske att det inte är ett sammanträffande?